Let´s open the door for the wolf

In English:

The Anthropocene—the age of humankind—is the name given to the new geological era we now inhabit. Around 10,000 years ago, the last Ice Age retreated, and since then we have lived in the balanced geological epoch known as the Holocene. It seems that humanity’s vast impact on the Earth has now brought that period of balance to an end.

The tale of The Three Little Pigs was written down by James Orchard Halliwell Phillips in 1886. In the story, we are taught above all to value the eldest brother—In Swedish translated to Brother Proper (Practical Pig)—who, through rationality, hard work, and above all by building his house properly, manages to escape being eaten by the Big Bad Wolf. His brothers— in swedish translated to Brother Merry (Fiddler Pig) and Brother Quick (Fifer Pig)—fare less well in the careless shelters they build for themselves. I would argue that, in the Holocene, the story reinforced the maxim that if we only build well and solidly, we can withstand the threat of the wolf. The wolf becomes that which lies beyond human control—the capricious and unpredictable force of nature.

If we look more closely at the words Duktig(proper), Lustig(Merry), and Hurtig(Quick) in the Swedish Academy’s dictionary, Duktig is “one who is skilled and knowledgeable, who does things well and properly.” Lustig is “one who has desire and is full of activity, who spreads joy and evokes laughter.” Hurtig is “one who is lively and quick in their movements,” and “acts when action is needed.” The upheavals of our time have, among other places, struck Germany a few summers ago, where we saw on the news how sturdy, well-built roads and houses were swept away as if they were nothing more than pick-up sticks.

Brother Propers ability to plan and prepare properly for the threat of the wolf may, in the Anthropocene, have met its transformation. The climate crisis awakens the fear we were able to keep outside during the Holocene. And still, we turn to Brother Proper to refine clay into bricks. We program with 1s and 0s—as if there were never a third, fourth, or seven-thousandth possibility. We continue to rely on Brother Proper’s rationality to save us once more from the chaos of the wolf. We plan. We build systems. We imagine humanity’s salvation as a rocket launched away from the Earth, instead of admitting our fear of the Big Bad Wolf, sinking into it, and trembling.

Donna Haraway, in her book Staying with the Trouble, turns over our ideas of ourselves and the Earth. She writes, among other things, that we are earth—made of the same microorganisms, bacteria, and elements. Her thinking offers us a way to see ourselves and our time as a kind of melting-down process or composting—a time in which, by daring to stand within the upheaval, we can allow metamorphosis to happen. It is okay to feel fear, for we have no idea what the future will bring. We might open the door to the wolf, instead of what we do today—locking it outside and throwing more wood on the fire to scald it and eat it for dinner.

In the breakdown that composting brings, nutrients are released again. The things that have bound our society’s thinking, and thereby limited our ability to act, can be freed and dissolved. If we allow the thought-structures of the Holocene to decompose in the turbulent Anthropocene, new ways of thinking can open—and with them, new ways of acting in a time that sets entirely different conditions.

The Brother Proper complex—which has shut out and over-planned the living within us, and enclosed our society-building in a Holocene mindset—has led us away from Brother Quick’s and Brother Merry’s playful dance with the world. We have extinguished their inspiration and joy in living on this wonderful planet, preventing our society’s composting from opening to the myriads of transformations that could take place. I believe that Brother Quick’s and Brother Merry’s ability to bring joy and to act when the moment calls for it is essential for a new sustainability in the Anthropocene.

Let us open the door to the Wolf!

På svenska:

Antropocen, människans tidsålder, har man namngett den nya geologiska era som vi befinner oss i. För omkring 10 000 år sedan drog sig den senaste istiden undan och vi har fram tills nu kunnat leva i den balanserade geologiska tidsåldern som hetat Holocen. Det verkar som att människans omfattande påverkan på jorden gjort att denna balanserade tid nu är över.

Sagan om de tre små grisarna skrevs ned av James Orchard Halliwell Phillips 1886. I sagan får vi främst lära oss att uppskatta den äldsta brodern, Bror Duktig, som genom sin rationalitet och sitt flit men framför allt genom att bygga sitt hus ordentligt klarar sig från att bli uppäten av den stora stygga vargen. Hans bröder, Bror Lustig och Bror Hurtig, klarar sig mindre bra i de slarviga skydd som de bygger för att bo i. Jag vill mena att sagan på det sättet i Holocen underbyggt devisen att om vi bara bygger ordentligt och hållbart så klarar vi hotet från vargen. Vargen blir det som hamnar bortom det mänskligt kontrollerade. Som den nyckfulla och oberäkneliga naturen.

Om man tittar närmare på orden Duktig, Lustig och Hurtig kan man i Svenska Akademins ordbok läsa att Duktig är den som är skicklig och kunnig, som gör saker väl och ordentligt. Lustig är den som har lust och är full av aktivitet, som sprider glädje och väcker löje. Hurtig “är den som är livlig och rapp i vändningarna”, och “ handlar då det gäller”. De utmaningar som vår upprörda tid fört med sig drabbade bland annat Tyskland för några somrar sedan där vi på nyheterna fick se hur stadiga, ordentliga vägar och hus vräktes ned som om de vore plockepinn.

Bror Duktigs förmåga att på ett ordentligt sätt planera och förebygga hotet från vargen kan i Antropocen ha mött en förvandling. Klimatkatastrofen väcker liv i den rädsla som vi under Holocen kunnat stänga ute. Och vi fortsätter att vända oss till Bror Duktig för att låta honom förädla leran till tegel. Vi programmerar med 1:or och 0:or. Binärt som om det aldrig fanns en tredje, fjärde eller sjutusende möjlighet. Vi fortsätter att lita på Bror Duktigs rationalitet som återigen skall frälsa oss från vargens kaos. Vi planerar. Vi skapar system. Vi ser mänsklighetens räddning ut i en raket, skjuten bort från jordens yta i stället för att erkänna rädslan för den stora stygga vargen, sjunka in i den och darra.

Donna Haraway vrider och vänder i sin bok Staying with the trouble på våra föreställningar om oss själva och jorden. Hon skriver bland annar att vi är jord, uppbyggda av samma mikroorganismer, bakterier och grundämnen. Hennes tankar kan ge oss en möjlighet att se oss själva och tiden vi befinner oss i som en sorts nedsmältningsprocess eller kompostering. En tid där vi genom att våga stå i det upprörda kan låta metamorfosen ske. Att det är okej att känna rädsla. För vi har ingen aning om vad framtiden för med sig. Vi kan öppna dörren för vargen i stället för det vi i dag gör när vi låser den ute och slänger på mer ved under grytan för att skålla den och äta den till middag. I den nedbrytning som en kompostering medför öppnas näringsämnena upp igen. Det som bundit vårt samhälles tankar och därmed begränsat våra möjligheter att agera kan i en kompostering frigöras och lösas upp. Om vi låter tankarna som vi i Holocen tänkt våra tankar med förmultna i den upprörda Antropocen, kan det öppnas upp nya tankar och därmed nya sätt av hur vi kan handla i en tid som sätter upp helt andra förutsättningar.

Det Bror Duktig-komplex som låst ute och planerat sönder det levande i oss, som omgärdat vårt samhällsbyggande med en Holocen tankestruktur, har fört oss bort från Bror Hurtigs och Bror Lustigs lekande dans med världen. Vi har släckt deras inspiration och lust att leva på denna underbara planet och hindrat vårt samhälles kompostering från att öppna upp för de myriader av förvandlingar som vi kan låta ske. Jag tror att Bror Hurtig och Bror Lustigs förmåga att skapa lust och handla då det gäller behövs för en ny hållbarhet Antropocen. Låt oss öppna dörren för Vargen!

Suomeksi:

Antroposeeni, ihmisen aikakausi, on annettu nimeksi uudelle geologiselle ajanjaksolle, jossa parhaillaan elämme. Noin 10 000 vuotta sitten viimeisin jääkausi vetäytyi, ja olemme tähän asti saaneet elää tasapainoista geologista ajanjaksoa nimeltä holoseeni. Näyttää kuitenkin siltä, että ihmisen mullistava vaikutus maapalloon on saanut tämän tasapainoisen ajan päättymään.

Janet Campbell kirjoitti sadun The three little pigs vuonna 1886. Olemme arvostaneet pääasiassa sadun vanhinta Veli Ahkeraa, joka järkevän ajattelunsa, ahkeruutensa ja ennen kaikkea huolellisesti rakennetun talonsa ansiosta välttyy joutumasta suuren pahan suden syömäksi. Hänen veljensä, Veli Iloinen ja Veli Vikkelä, pärjäävät huonommin huterissa suojissaan, jotka rakentavat asunnoikseen. Väitän, että satu kolmesta pienestä porsaasta on Holoseenin aikakaudella vahvistanut käsitystä siitä, että voimme suojautua susilta, jos vain rakennamme kunnolla ja kestävästi. Susi symboloi jotakin ihmisen hallinnan ulkopuolella olevaa, sitä, mikä edustaa oikullista ja arvaamatonta luontoa.

Kolmen pienen porsaan nimien adjektiivit ahkera, iloinen ja vikkelä ovat ruotsalaiset käännökset englanninkielisestä sadusta. Ruotsin Akatemian sanakirjan mukaan ahkera on henkilö, joka on taitava ja osaava, hän tekee asiat hyvin ja huolellisesti. Iloinen taas on henkilö, jolla on halua ja energiaa, hän levittää ympärilleen iloa ja herättää hilpeyttä. Vikkelä puolestaan on vilkas ja nopealiikkeinen, hän toimii tarvittaessa ripeästi.

Nykyinen myllertävä aikamme on tuonut mukanaan haasteita, joita kohdattiin esimerkiksi Saksassa muutama kesä sitten. Näimme uutisissa, kuinka vankat, huolellisesti rakennetut tiet ja talot sortuivat kuin tikkuaskit. Veli Ahkeran kyky suunnitella ja ennakoida suden uhkaa on antroposeenin aikakaudella kohdannut muutoksen. Ilmastokatastrofi herättää pelon, jonka olemme voineet holoseenissa sulkea tietoisuutemme ulkopuolelle. Käännymme yhä Veli Ahkeran puoleen, jotta hän jalostaisi savea tiiliksi. Ohjelmoimme pelkästään ykkösillä ja nollilla, binäärisesti, ikään kuin kolmatta, neljättä tai seitsemättä mahdollisuutta ei olisi olemassa. Luotamme edelleen Veli Ahkeran järkevyyteen, jotta pelastuisimme taas kerran suden uhkalta, kaaokselta. Teemme uusia suunnitelmia ja luomme järjestelmiä. Haluamme nähdä ihmiskunnan pelastuksen avaruusraketissa, joka ammutaan pois maan pinnalta. Emme uskalla tunnustaa kauhuamme suurta pahaa sutta kohtaan, antautua sille ja vapista pelosta.

Donna Haraway tarkastelee kirjassaan Staying with the Trouble käsityksiä itsestämme ja maapallosta. Hän pohtii, kuinka olemme osa maata, koostumme samoista mikro-organismeista, bakteereista ja alkuaineista. Hänen ajatuksensa antavat meille mahdollisuuden nähdä itsemme ja aikamme eräänlaisena sulamisprosessina tai kompostoitumisena. Elämme ajassa, jossa meiltä vaaditaan uskallusta seisoa myllerryksen keskellä, ja antaa muodonmuutoksen tapahtua. On hyväksyttävää tuntea pelkoa, sillä emme tiedä, mitä tulevaisuus tuo tullessaan. Voimme avata oven sudelle ja pelollemme sen sijaan, että tekisimme sen, mitä teemme nyt – lukitsemme oven, lisäämme puita hellaan, keitämme suden ja syömme sen illalliseksi. Kompostoitumisen mukanaan tuomassa hajoamisessa ravinteet vapautuvat uudelleen. Se, mikä on sitonut yhteiskuntamme ajatukset ja rajoittanut toimintaamme, voi kompostoitumisessa vapautua ja hajota. Jos annamme holoseenissa oppimiemme ajattelumallien maatua myllertävässä antroposeenissa, uudet ajatukset ja uudet toimintatavat voivat avautua meille ajassa, joka tarjoaa täysin toisenlaiset edellytykset.

Veli Ahkera -kompleksi on sulkenut suunnitelullaan ulkopuolelle oleellisen, elämän meistä pois. Se on ympäröinyt yhteiskuntarakenteemme holoseenin ajattelumalleilla ja vienyt meidät kauas vikkelän ja iloisen veljen leikittelevästä tanssista maailman kanssa. Olemme sammuttaneet heidän inspiraationsa ja halunsa elää tällä ihmeellisellä planeetalla. Olemme estäneet yhteiskuntamme kompostoitumisen avaamat mahdollisuudet erilaisiin muodonmuutoksiin, joita voisimme sallia tapahtuvan. Uskon, että vikkelän ja iloisen veljen kyky luoda iloa ja toimia, kun on tarpeen, on tarpeen uuden antroposeenin, aikakautemme kestävyyden aikaansaamiseksi. Avataan ovi sudelle!